Hur politiker blir stoppklossar

Alla dagens svenska partier är konservativa

Det är en sån skillnad på politikers drivkrafter idag och för femtio år sedan… 1968 då ville man också störta etablissemanget, men samtidigt ville man gå NYA vägar. Idag handlar det mer om att återta och behålla makt som gått förlorad. Den politiska höger-vänsterskalan är satt ur spel. Sverige ska bli svenskt och tryggt, vi ska återerövra byarna, gatorna och torgen, ut med packet… Det är politikernas vilja och drivkrafter idag, ingen politiker med ambition säger ju emot det. Eftersom alla riktningar egentligen är överens, börjar de olika politiska riktningarna gräva ner sig i HUR detta ska gå till. Och när politikerna börja med det, då kan tusentals år av vetenskapliga framsteg hälsa hem. Att vi i Sverige byggt upp ett starkt civilt samhälle genom att utbilda befolkningen på bred front det skiter politikerna i idag. Idag behöver man inte kunna, det räcker med att tycka, och vips så har vi ett politiskt förslag. Tyckandet baseras naturligtvis på varje individs personliga erfarenheter och kunnande, det är väl det som är demokrati. Eller? Utmaningar infinner sig när jag som skogsägare driver frågan om att kommunen ska sälja ut innevånaras gemensamma skogstillgångar, när för många av partiernas representanter är yrkesverksamma som ombudsmän eller ägare inom verksamheter som bedrivs inom de områden de är folkvalda att representera… Det är lätt att tyckandet tar över kunnandet. Tyckandet är den största anledningen till att politiska beslut stoppar upp verksamheter istället för att bidra till verkstad och utveckling framåt.

Politiskt valda styrelser kräver kompetent personal eftersom politiker är inkompetenta

Jag sitter i flera styrelser. Just det SITTTER! I ideella och i politiskt valda. De politiskt valda är jobbiga. De flesta av mina politkerbekanta har anammat verbet SITTA väldigt bokstavligt. Vi bara sitter där. Några av oss reagerar, en del till och med med emfas och kraftfullt på något som engagerar. Men vi lyfter sällan baken från stolen tillräckligt för att se vilka orsaker och konsekvenser som väntar runt hörnet. Vi tror att vi styr verksamheterna från våra stolar, men eftersom verkligheten hela tiden pågår så hinner vi inte med. Det krävs en kunnig och kompetent personal för att politiker ska kunna SITTA och styra.. När det brister i verksamhetens kompetens börjar politikerna sittgympa, ofta i otakt med verkligheten. Som en naturlag börjar politiker studsa på sina stolar , viftande med armar och ben, i försök att göra ett bättre arbete än det den ob efinbtliga, inkompetente eller ineffektiva verksamheten klarade av. Och, det är då det blir så jäkla konstigt!

Det värsta sker när en politiskt vald styrelse inte har en personalstab att tillgå. Vem ska då göra vad? Politiker är inga byråkrater som kan administrera, planera och genomföra verksamheter. En politiker är en representant, en generalist. En politisk vald styrelse är utbytbar, det ligger i det politiska systemet och bygger på valresultat och representation. Jag sitter i två styrelser som politisk vald. Det är stor skillnad mellan dessa. Den ena har en stor representation av politiskt valda och lokalt förankrade föreningar, men saknar kompetent personal. Den andra styrelsen har färre ledamöter, men med en blandning av offentliga organisationer, företag och föreningar. Den lilla styrelsen har 5-6 anställda med specialkompetenser och ett stort nätverk med samarbetspartners. Det säger sig själv att en styrelse, -som träffas omkring sex gånger per år- inte kan sköta löpande verksamhet.

Politiker förutsätter att det finns personer som fixar administration och annan byråkrati som de sällan fattar att någon gör. Jag är en drivande person som gärna ansluter mig till framåtriktade tankar. Jag är bra på att skapa förutsättningar som det bara är att dra igång. Jag har nästan alltid idéer om hur det skulle gå att klämma in lite action i de sittande politiska bakdelarna. Men, nej. Ofta är det totalstopp. De är så nöjda med att vara positiva till sig själva och den tysta majoriteten så det händer ingenting alls. Jag blir lika frustrerad varje gång av att vara beroende av dessa sittande politiker när jag skapar förutsättningar för verksamheter som har framtiden för sig. Politiker siktar in sitt styrande på saker som en obefintlig personalstab brukar fixa lätt, och märker inte när verksamheten står på en inkompetent diet. Och där står jag, super-frustrerad- och måste välja mellan att gilla läget eller gå därifrån.

Politiskt inflytande över… vadå?

Även om jag krossar mina politiska vänners självbild så måste jag ändå säga er detta: Ni hänger inte med, ni låter elefanterna passera medan ni jagar myror. Ett bra exempel: Förslag om taxor till nya badhuset i Deje. Tjänstemännen hade räknat, jämfört med andra kommuner hit och dit, och-kommit fram med ett förslag. Innan sammanträdet hade politiken upptäckt att det saknades möjlighet till familjekort. Men, eftersom man gärna ville öppna det efterlängtade badhuset i november som utlovat, så föreslog man att fullmäktige skulle besluta om de taxor som fanns uträknade och att ta familjetaxan nästa sammanträde. Men, nej, så blev det inte. Vänsterpartiet ville sänka avgifterna och jämförde med siffror från Karlstad som egentligen stod för olika saker. Naturligtvis gillade oppositionen, SD, M, L, KD, detta och ville också sänka. Men, tjo och hej, då går V återigen upp och tar tillbaka sitt krav på sänkning och vill istället att ärendet ska gå ett varv till så att tjänstemännen verkligen kan räkna en gång till. Mitt i alltihop, dyker en ersättare/icke tjänstgörande ledamot upp i talarstolen och kräver att alla ledsagare/assistenter ska få gå in gratis. Snabbt som attan kliver majoritetens kommunalråd upp och säger ”Vi har aldrig och ska inte ta betalt av ledsagare”. Det hela slutade med att taxorna inte blev beslutade, men ett extra fullmäktige kallas ihop för att ta det beslut som föreslogs från början. Alltså vad ska det kosta att besöka badhuset? Tydlig information kommer förhoppningsvis på Forshaga.se efter den 7 november. Säkert blir det väl ett uppdrag om att ta fram riktlinjer för hur personalen i badhusets kassa ska avgöra vilka som är ledsagare eller vanliga anhöriga till personer i olika åldrar, som inte kan klara sig själva. Blir det familjekort eller gratiskort? Vem ska utfärda dessa gratiskort? Vips! Så har vi fått en ny diskussion som grundar sig på tyckande – ”klart att alla ska kunna utnyttja badet”-. Det viktigaste är att politiken är överens i sitt tyckande, då går det fort. Att beslutet också innebär HUR det ska gå till, får politikern att känna sig handlingskraftig. Tyvärr, käre politikervän, som vanligt trycker vi ner problemet till den stackare som ska utföra jobbet, hen som sitter och tar betalt i luckan.

På uppviglarstråt mot dom, dem och de

Från dagens VF inlägg: ”– Ett väldigt annorlunda sommarjobb, säger dem.” Det ska vara ”de”. Så det så.

Jag uppmanar till gemensam kamp mot att slarvig svenska accepteras på affischer, i annonser och i tidningar. Särskilt i tidningar, där det av tradition varit ett hårt krav att kunna hantera språket man skriver på.

Låt mig slå fast: Jag har inget emot nya ord för nya fenomen. Det hör till tiden. Att Aina är en polis, det kan jag acceptera. Men:

Det är det där med den svåra grammatiken, den som präntas in i barnet när vuxna kommunicerar och interagerar med dem (OBS inte ”dom” även om jag förstår att det är lätt att ta till om man vill skriva vardagsspråk). Ordens användning som berättar om man är på väg bort eller från något, hur starka önskningar och känslor är, om det handlar om nuet, igår eller imorgon. Helt enkelt, -det handlar om förmågan att förstå sig på andra människor, förstå sig på sin omvärld.

Det är stor skillnad mellan dem och de. Sånt känner man, tänker jag. Man kan använda dom istället för dom och de, men aldrig dem istället för de. Alltså.

Makt är power, naturligtvis. Men…

Makt i sig är inte fult, det tycker jag inte. Tvärtom, det borde vara självklart att alla människor hade makt över sin egen situation. Makt som utövas för egen vinning på andras bekostnad är fult, riktigt fult. Jag ser emellertid ingen tydlig gränsdragning mellan dessa ytterligheter. Det handlar om hur makten används, inte om man har den eller inte…

När Camilla Läckberg blir störtsur på Margot Wallström som skrivit något nedsättande om TVserien på Twitter, då blir Läckbergs försvarstal pinsamt -hon har minsann tjänat ihop sina pengar själv, att hon som kommer från en fattig familj kan köpa dyra märkesväskkor borde vara värt all beundran, basunerar hon ut i Aftonbladet.

Jag tycker Läckbergs maktutövning har en del smutsfläckar.

1. Brist på ömjukhet inför det faktum att de flesta kvinnor (och män) med ingen, låg och medelinkomst har betydligt viktigare saker på sin prioriteringslista än rätten att köpa en svindyr märkesväska. Rätten till att förfoga över sin tid, att välja var och hur man vill bo, att ha tillgång till den allt mer växande delen av vår samhällsservice som är beroende av din inkomst… Vad kostar det samhället när du anlitar denna ”powerdoktorn”…
2. Bristen på medvetenhet om att hennes maktposition till större delen skapats av media, hur duktig hon än varit som författare. Medialt ligger inte fokuset på hennes författarskap, utan på hennes kärleksliv oh utsvävningar. Det är inte alla som får rubriker i Aftonbladet när de känner sig kränkta. Men mediapersonen Läckberg har full tillgång och media tar tacksamt emot gnället.
3. Dessa powerkvinnor symboliserar en typ a makt där individens välmående prioriteras. Orättvisor som sämre livsvillkor, låga löner och utsatthet suddas ut. Jag tror inte den lågavlönade städerskan blir hjälpt av en snygg märkesväska. Tvärtom, dessa ”influencers” bidrar att skapa normer där märkesvaror blir lyckosymboler som inte alltid ryms inom ramen för en vanlig månadslön.
4. Makt ska man helst utöva tillsammans med andra, fokus på sig själv är OK, men tippar lätt över. Särskilt när man börjar se maktens fördelar som självklar när det gäller mig själv. (Hallå. alla politiker, det gäller här också!)

Har betydligt fler betänkligheter, men gör ett uppehåll och rar ett djupt andetag.

1977: Deje centrum för storbolagens spel med den värmländska industrin

I min systers gömmor hittade vi en lång artikel från Folket i Bild/Kulturfronts julnummer 1977. Här finns historien o och många av förklaringarna till varför Deje och dess innevånare har blivit det det är idag. Här kommer arbetarna till tals, bland dem min syster som då var 43 och kände fasa för att återgå till livet som hemmafru.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Läs mer på Facebook

Synar extremhögern del 1

Jag har läst på Nordisk Alternativhögerns hemsida ”Vad vill vi?”. Jag vill att fler ska fundera över vad de egentligen står för och hur man lätt blir deras redskap, utan att egentligen vilja det. Länk till min granskning

Högerkrafterna kommer inte att ta över genom politisk våld/revolution. Övertagandet sker mer metodiskt och stegvis. Ännu ett floskelord används, deras metod att ta över politiken är ”metapolitisk”. Det är en ännu otäckare metod än väpnade revolter, eftersom aktiviteterna handlar om att misstänkliggöra och förlöjliga. Eftersom sakfrågor inte anses som relevanta (se kapitel 1 ovan), utan att det är skillnaden mellan människor/kulturer som ska belysas, är försöken till att få till stånd en politisk debatt helt fruktlös.

Till sin hjälp i arbetet med att ta över har extremhögern en växande skara såväl inom som utanför det politiska systemet.
Valrörelsen 2018 är ett lysande exempel. Sociala medier gav oändliga möjligheter till att rekrytera medarbetare som hjälpte till att ””täcka extremhögerns fiender med hån…”. 

Att klistra ”ljugnäsor” på valaffischer är en aktion. Mängder av falska fakta om invandring. Våld och kriminalitet som felaktig kopplas samman med massinvandringen 2015… Det är lätt att förfasa sig och dela enkla sanningar och enkla lösningar på Facebook. Det är lätt att bli en användbar idiot för extremhögern. 

Alla fakta, alla diskussioner i sakfrågor överskuggas av ett avståndstagande mot allt som inte uppfattas som ”normalt” i ankdammen. I tron att jorden är platt och att man faller ner i avgrunden när man passerar kommungränsen. Misstron mot ”andra” är viktigare att diskutera än att komma överens om hur olika problem ska lösas tillsammans.

Svenska kyrkan, sex, PK och Rolling Stones

Mina dagliga Facebookreaktioner, ger jag er här:

Detta gjorde mig fly förbannad:

Svenska kyrkan försökte släta över våldtäkt/sexuellt ofredande på konfirmationsläger. Naturligtvis anses anledningen till detta vara att den unga killen var från Afghanistan. Ilska 1: ”Killen var där som ”hjälplärare” för att lära sig blir kristen.”. Jaha. Ge en ung kille ett ledaruppdrag, naturligtvis anser han sig vara i ett överläge redan från början! Sen inser jag kyrkans sätt att hantera övergrepp mot kvinnor är en gammal tradition vars rutiner följs än idag. Skulden ska delas lika, med tonvikt på kvinnans förförelseförmåga. Är det inte ett äpple så är det en synlig navel som är förmildrande omständigheter. Jag är väl medveten om att tjejen kunde ha gillat spänningen, – i början… Men, en ”ledare” på ett konfirmationsläger ska kunna hantera kärlekstestande ungdomar! Hur Svenska kyrkan utser, utbildar ledare och hanterar händelser är det som upprör mig mest. Synd om både killen och tjejen!

Ilska 2: Naturligtvis är inte media sen att ge sig in i själva skuldfrågan. Och naturligtvis står killens afghanska ursprung och tjejens tålamod när det gäller att bli tagen på brösten och rumpan i centrum. Jag kan tycka att man inte alltid stärker tjejernas sexuella frihet när det anses som en kränkning att bli klämd på brösten. Om en förälders upprördhet över sina småflickors sexuella uppvaknade skapar skuldkänslor, så är det lätt att skulden läggs på killen. Vet själv hur krigisk jag skulle bli om min dotter eller barnbarn skulle komma hem och berätta att de varit utsatta.  Vet också hur få vuxna pratar öppet om sex med sina unga killar och tjejer. Det handlar om att i grunden ha respekt för människovärdet. Jämlikhet mellan könen utan maktkamp!

Widar Andersson om sörja i tänket om våldtäkt på konfirmationsläger: LÄNK.

Detta gjorde mig irriterad:

Återigen denna översvämning av förakt från politikfakta.se  Särskilt deras Facebookinlägg delas hejvilt. LÄNK. Jag blir beklämd över hur vissa av mina Facebookvänner bygger hela sin världsbild på vad som publiceras här, Och, det värsta är att man samtidigt gör narr av allt som de anser var PK (politiskt korrekt). Förstår inte att negativism skulle vara ett framgångsrecept. Förändring kräver visserligen problemanalys, men någon gång, någonstans bör det finnas en gnutta tänk om lösningar och framtidsvision. Men nej, istället slösar de energi på att hitta nedsättande epiteteter, som t ex ”rikspolispajasen Dan Eliasson”. Fy för alla pösare som delar denna negativa samhällssyn.

Detta gjorde mig fundersam:

Ny utredning om integrationspolitiken på g LÄNK. Den riskerar bli uddlös och röster hörs om att vi borde ha Nalin Pekgul vill vi ha som integrationsminister. Inte mig emot. Hon är modig och törs gå emot etablissemangen på de flesta arenor. Tycker Sverige är för flata när det gäller månggifte t ex. LÄNK

Detta gjorde mig avundsjuk:

Alla som var på Stones konsert. Suck.

 

40-talister, -nu är jag jävligt trött på ert gnäll!

Ni har sen ni slutade dia modersmjölk smaskat i er av de godaste rätterna från välfärdens smörgåsbord. Vi som föddes därefter har successivt fått lära oss att tillgångarna inte är oändliga. Utsugare är vad ni är!  Och nu har ni mage att gnälla över att ni riskerar få  filmjölk till middag på ålderdomshemmet.

Jag säger bara:

Miljön

Ni demonstrerade mot kärnkraft, sen tog ni stadsjeepen från centrum ut till den fashionabla förorten. Därifrån skulle ni hinna ta taxin upp till Arlanda för att hinna med flyget till Norrköping för entimmes-mötet strax efter lunch. Bra förbindelser, ni kunde ta flyget tillbaka för att kunna följa med dottern på kvällens bandyträning. Era grannar hade så bråttom hem för att hinna med flyget till det spännande resmålet på andra sidan jordklotet.

Vi som kommer efter behöver inte åka utomlands för att stekas i solen och ömsa skinn. Det blir allt varmare på svenska kusten. Tyvärr kan det hända att algerna blommar, då blir det äckligt. Men det ordnar sig säger 40-talisterna, -och deras barn som inte fått lärt sig annat… snart är hela Östersjöns vatten fritt från djur och växter. Gött, -eller?

Utbildning ger jobb, -nja…

Ni kunde välja att ta realen, studenten, läsa på universitet… Många av er med arbetsam bakgrund valde att sluta efter sjuan och börja på bruket. Det gick bra det också. En hel del ändrade sig efter några år på fabriksgolvet, och läste upp sig till ingenjör eller något liknande. Ni bildade familj och hade villa och egna skolbarn innan ni fyllt trettio.

Som tidig femtiotalare serverades obligatorisk nioårig grundskola. Alla skulle ta realen.  Alla ”klarade” sig, även de med enbart ettor i betyget. Men på avslutningsdagen i nian stod vi där, förvånade över att det var konkurrens om jobben på Bruket. De flesta var upptagna redan. Jaha, man måste ha gymnasiekompetens… Vi som inte fattat det på avslutningsdagen kunde dock bli räddade av kommunala vuxenutbildningen, fast vi fick slåss för betygen mot välbärgade äldre tanter som gillade att ”läsa franska inför resan till Medelhavet”. Så småningom ordnade det sig väl men de manliga 40-talisterna satt säkert på sina positioner. Deras tjejkompisar stannade hemma med deras barn eller sögs upp av den växande allmänna sektorns sociala och fysiska omsorger. Vi yngre träffar dom ofta när vi har våra individuella lönesamtal.

Forever Young

Ni uppfann begreppet ”tonåring”. Tack för det! Ungdomen är en viktig period i livet. När ni fick barn då blev barn synliga. Ni behövde barnomsorg, dagis åt alla. Pedagogiska sådana. Och föräldrapenning. Och Rot-avdrag. Och mindre skatt, ni anlitade ju ändå privata läkare, och satte era barn i privata skolor. Det allmänna behövs inte. Ni konsumerar jeans, tröjor och festklänningar, men måste tyvärr välja de större storlekarna på tonårsavdelningen. Tur för er att ni har friskvårdstimmen på jobbet och weekenden på spat… Så fort det blir tråkigt tar ni en tur in till stan och röjer järnet på stadspuben och sjunger 60-talslåtar på karaoken. Eller klänger på trubaduren och körar i hans mikrofon. Det är tjejträffarna och de manliga lördagstipsgängen som hindrar det fasansfulla åldrandet.

Vi som kommer efter letar föregångare för att hitta oss själva i våra roller som föräldrar, makar, medelålders och nu som pensionärer. Allt vi hittar är allt mer skrynkliga tonåringar. Deras barn har aldrig riktigt blivit vuxna, de har ju inte egentligen haft några föräldrar, det har ofta varit ombytta roller… 40-talisternas barn är vana vid att styra upp saker själva medan föräldrarna protesterat och röjt järnet på jobbet och fritiden. Nu står dessa barn där och skriker att samhället måste uppfostra deras barn. De har inte lärt sig hur man gör…

På ålderns höst

Nu har 40-talisterna upptäckt att de som är några år äldre behöver omsorg och ofta också vård. Snart sitter de där själva. Hjälp!!!!! En dement tonåring som hamnar på ett ställe där man inte bara kan beställa det man vill ha utifrån en fem-rättersmeny på en  restaurang på Rivieran. På ett ställe där man ska tas om hand av de där barnen som uppfostrat sig själva. Som fått lära sig att det är individen som är auktoriteten. Och individen det är jag.

Vi andra som kommit efter vi har från första början fått lära oss att något redan varit och käkat på smörgåsbordet. Vi har kommit till andra, tredje, fjärde, femte sittningen och det blir allt skralare på bordet. Vi insåg prognosen tidigt. Prognosen som pekade på att när det väl blev vår tur att ta del av de gemensamma resurserna så skulle det inte vara självklart att det räckte till alla. Vi insåg att var och en måste välja, antingen roffa åt sig så mycket man kan eller dela med sig. Allt medan 40-talisterna fortsatt att glufsa i sig. Tillsammans tar vi får oss så länge det räcker. Kul så länge det varar.

Skillnaden är att 40-talisterna inte fattat att de kunde ha valt annorlunda. Sorgligt att se hur de vägrar äta filmjölk på ålderdomshemmet. Vad trodde ni? Ni är för många som har glufsat i sig för mycket. Nu är det dags att dela med sig.

 

 

 

Såna trasiga känslor det trängs bland fest och glam på Facebook…

En helt vanlig sommarlördagskväll. Bläddrar runt lite mer än kollar mina blinkande Facebookaviseringar. Så mysigt de har det mina vänner :-). Kuliga gänget är på väg till Dalhalla, de gör lustiga Pink-pausar och andra breaks på vägen. Gläds tillsammans med vågsvallande ögon åt sommarvarma klippor och mysiga båtturer. Allra mest ler jag åt Malin och Fridas revansch över tjuvarna, när de nu sitter segervisst i motvinden på Mälaren. Facebookvänner ser jag, som har samlats i klungor för att glädjas åt någon som fyller år, har bröllopsdag eller vad man nu kan hitta på. FBvänner som annars är sparsamma med sina inlägg dyker plötsligt upp tätt tryckta intill sina yngre och äldre släktingar och vänner. Alla sååååå söta, goa och äääälskade. 

Alla är inte så kåta på selfies, man vill ju inte exploatera sig för mycket… Därför lägger mat ut bilder på drycker istället. På vardagarna lägger man ut sina luncher till allmänt beskådande och på söndag får vi alla glädjas åt alla söndagsmiddagar som tillagats med stor omsorg. Fredagar är det plockmat, även om tacos börjar anses som lite väl töntigt, men det finns ju variationer. Huvudsaken är ju att man kan plocka fram Coca-colan till barnen och rödvinet till sig själv. Men lördagen är annorlunda. Då börjar diverse flaskor läggas upp. Men det duger inte med vad som helst, lite rödtjut, rosé eller sånt skit… Näe, det ska vara årgång eller whisky… 

En lite tagg har krypin in i bilden av den underbara lördagsglädjen. Alla vänner har det inte sååååå mysigt… Kärlekar har tappats bort… Och man bedyrar sin kärlek till den som inte finns där. Eller så strutsar man, snyggar till sig och hoppas på att den rätte ska dyka upp. Och påfallande är insikten att det är de där rusen som slänger bort kärlek, glädje, tillit och lycka… Insikten om att några får betala priset av att samvaro och fest är så förknippat med droger. Insikt om att ett äkta glädjerus inte har med droger att göra, tvärtom. 

Men, tänker jag iskallt. Fundera på varför du sitter ensam och skriver inlägg om hur viktig din älskade är? Jag har inte svaret, och jag tänker inte säga att du är så särskilt uuuunderbarare eller förskräckligare än någon annan… Däremot så kanske det skulle hjälpa ALLA att flytta fokuset från hur jag har det själv, till att fundera på hur andra har det. Och hur varje val jag gör får för konsekvenser för de människor som betyder mycket för mig. Alltför många gräver ner sig i ånger och gråter efteråt, och sedan gör samma misstag en gång till. 

Att leva innebär att man råkar ut för saker, att man gör misstag. Det är oundvikligt. För att ta vara på livet måste man lära sig av det, för mig duger det inte att upprepa misstagen och upprepa samma klagosång åter och åter igen… Det håller inte att upprepa misstagen eftersom man gör nya hela tiden. Om man inte lär sig något kommer man inte vidare, utan står och stampar… Och, eftersom, man gör nya misstag hela tiden livet ut, så behöver man kunna rensa undan så att man inte blir kringkring alltför tidigt… Risken att man bli senil ökar i takt med den misstagshög man sparar ihop…

Tror jag.

Media på terrorismens sida?

Jag måste få ställa frågan: Har de extrema globala terrornätverken helt tagit kommandot över medias rapportering? De senaste dagarnas rapportering om galningar som dödar oskyldiga människor i Nice, München förstärks och ges en terrorismstatus som inte är rimlig, anser jag. Islamska staten har bara att tacka och ta emot, de behöver inte längre själva rekrytera och sprida budskap åt skjutgalna rättshaverister, det gör media åt dom. 

Jag ser också ett samband mellan Breiviks attacker I Oslo och Utöya och aktuell medias fokusering på skjutgalna extremister. Det är som att media ”firar” detta 5-årsjubileum med att gå igång extra hårt på liknande händelser. Media fungerar ju så att man ”firar” katastrofer genom att redan i den långsiktiga planeringen bestämmer sig för att plocka fram likartade händelser. Vi närmar oss snart årsdagen av skogsbranden i Västmanland, och jag förväntar mig rapporter om värmeböljor, brandrisker och om drabbade människor vars hus brinner upp…

Medias rapportering skrämmer upp oss. ”Ingen kan skydda sig mot terrorister, det kan hända var som helst!” Javisst, men jag skulle vilja byta ut ordet mot ”galningar”. Jag tycker att det är att bidra till IS krigföring och man riskerar att upphöja Breivik och andra galningar till ”terrorismens krigshjältar”, vilket är precis som vad de vill. 

Medias del svenska psykologiska försvaret är idag obefintligt. Kunskap och medvetenhet inom den journalistiska yrkeskåren om deras roll i dagens krigföring är som bortblåst. Dagens mediamedarbetare hoppar obekymrat in i terrorismens fålla och går deras ärenden och blir helt tydligt en del av en propagandaapparat utan att blinka… 

Jag googlade på ”skjutning” och ”köpcentrum” för att se hur vanligt det är och om jag kunde dra mig till minnes några stora rubriker i svensk media. De första träffarna var dessa:

• 21 September 2013, en beväpnad man attackerade Westgate, Nairobis största shopping center (Kenya).  Minst 67 dödades, mer än 175 personer sårades. Länk
• En amerikansk polis blev galen, sköt sin fru och terroriserade köpcentret och omgivningen i flera dagar. Två dödsoffer.  Länk
• Ytterligare en skjutgalning i en shoppingcenter i London, februari i år…Länk

Och på YouTube vimlar det av mobiltelefonfilmer från mord i köpcentra…

Det jag vill lyfta fram är HUR media rapporterar mer än ATT de rapporterar… I dagens globala kommunikationsklimat har världen krympt och det som för 50 år sedan hände utanför våra synfält visste vi inge om. Idag sänder okunniga reportrar omdömeslöst ut privata mobilfilmer och kommenterar utan att förstå vilka slutsatser deras publik drar… Dagens mediefolk lever i en falsk övertro på sig själva, där deras drivkraft mer handlar om att synas och höras än att göra ett viktigt meningsfullt objektivt jobb. 

Ilsk blir jag.

Problem med att tolka signalerna. Är det så?

Funderar på tidstypiska uttryck… Modernaste nutida uttrycket är ”Är det så?”
Framfört med mjuk röst och ett leende. Undrar varför jag känner mig förvånad och förvirrad, kommer liksom av mig mitt i konversationen… Vad vill personen?  Vad menar han? Ja, just det det är nästan alltid ett ”han”-uttryck… Fråga mig inte varför.

Jag vet att jag pratar mycket. Jag har ju så många historier i mitt huvud, historier som associerar till de flesta situationer som dyker upp. Jag jobbar på att värdera hur intressanta dessa historier kan vara för andra innan de bubblar ut ur munnen. Jag är också väldigt uppmärksam på signaler på när åhörarna börjar tröttna, när de tycker att jag är jobbigt ointressant. Även om jag inte klarar av att sluta innan berättelsen är färdig så är det så jag fungerar. Jag känner stämningen och är bra på att bedöma hur jag ligger till. 

Men nu har jag fått problem med tolkningen…

• Jag ringer min son, som, enligt min tolkning, egentligen inte har tid att föra några längre samtal med mig. Försöker ändå komma med något inlägg som jag bedömer vara av intresse eller åtminstone viktigt för honom att veta. Han lyssnar artigt och kontrar med ett litet fnissigt ”Är det så?”. Vad katten svarar jag på det? Håller han med eller ska jag överösa honom med ytterligare motiveringar?
• Jag är hos frisören. Vi pratar om hur jag vill bli friserad, jag berättar hur jag upplevt senaste makeovern. En berättelse förstärkt med yviga beskrivningar förstås. När jag tar en andningspaus så säger han ”Är det så?” Och ler glatt. Ska jag känna mig ifrågasatt, eller har jag förklarat tillräckligt? Är han nöjd?
• Det började på jobbet förra året tror jag. Kommer ihåg en situation där jag framförde mina åsikter om arbetssituationen och hur jag tyckte det borde vara istället. Och en manlig yngre kollega kontrade med ”Är det så?”, med en, som jag tolkade det, uttråkad min. Vaddå? Inte menar jag att jag har monopol på hur det ÄR, jag framförde ju en ÅSIKT! Och syftet var ju att höra andras åsikter… Istället står jag där som ett frågetecken, är personen verkligen villig att acceptera min bild av situationen om jag svarar ”JA, det är så det ÄR”?  Hur bra skulle det va´?

Jag har kommit till en slutsats, nämligen att uttrycket används för att skapa en ytlig känsla av samförstånd. Detta är huvudsyftet, varken mer eller mindre. Genom att  ställa en fråga, ”Är det så?”, bjuder man ju in till ett givande och tagande, till ett ömsesidigt tankeutbyte. Istället så används uttrycket ofta för att avsluta ett samtal. Det fungerar inte för mig. Jag behöver klara besked, är min berättelse av intresse, eller är jag jobbigt pratsam?